Den smala, ringlande vägen ut från Jakobstads centrum mot Fäboda och Pörkenäs baserar sig på de gamla fäbodstigarna, och det är enkelt att tro på då man rattar ut mot havet. Det är varje gång lika spännande att köra längs vägen, eftersom havet och naturen lockar bilister, cyklister och många andra med sina svalkande vindar, sandtäckta stränder och vackra natur. Havsområdet beskrivs ofta som en pärla man inte ska missa då man besöker Jakobstad.
Villan vid Storsand är inget undantag. Efter att man kört igenom skogspartiet som sträcker sig mellan Pörkenäsvägen och havet, öppnas en sandig strand och bakom den ett hav som smälter ihop med himlen. De friska vindarna på havssidan håller myggorna borta långt in på kvällarna och samtidigt ger de svalka i den gassande strandsolen. Dock ska man vara försiktig - första dagarna förstod jag inte att lägga på solkräm när vinden kylde huden så effektivt. Dagarna efter fick jag gå omkring i långärmat för att lugna ner armarna.
Förutom vatten och strand, bjuder Storsandsvillan också på skog och frodig växtlighet. Det har varit härligt att få naturen så nära inpå. Vi har på två veckor hunnit se en hare, en hjort, olika sjöfåglar, barnen är helt övertygade om att de sett två älgar och allas favoriter har varit de små skogsödlorna som lämnat många spår på gården och även visat sig några gånger. Myrornas motorväg - stigarna som myrorna troget vandrar fram och tillbaka längs - har väckt många diskussioner med barnen. Kryp av alla de slag har speciellt fått den minsta att stanna upp och studera.
Också vädret kommer en nära. Vi har fått uppleva hela spektret från gassande sol till störtregn med åskan rakt ovanför stugan. Fast man inte är bekant med att läsa av havet, kan man se hur det ändrar och byter färg i takt med hur vädret ändrar. Man kan ana sig till vad som komma skall. Och det går fort, plötsligt är ovädret där, en stund senare har det blåst förbi.
Och allra bäst är nog just havet. För barnen har det förstås varit möjligheten att simma varje dag, bekanta sig med strandens stenar och klippor. Att känna av havets vågor och guppa i takt med dem i den långgrunda viken. Fast vattnet inte varit det varmaste, har det ändå varit just så pass varmt att man har kunna doppa sig och njuta av det åtminstone en stund. Från köksfönstret har man kunnat titta på båtar, segelfartyg och lastfartyg som rört sig ute på havet. Vart är de på väg och varifrån kommer de? Varför står ett lastfartyg över ett dygn och väntar på att få fara in i hamnen när ett annat får fara in nästan direkt? Vem är människorna ombord och vart ska de sen? Vad är det för båt som kör så snabbt att man knappt hinner med den? En kikare, det borde man nog införskaffa.
För oss vuxna har den vackra havsutsikten med solnedgångar varit nästan för vacker. Man borde börja sova, men den långa sommarnatten lockar att sitta ännu en stund och beundra solen som sakta går ner. Varje natt - för det far till sena natten innan solen sjunker bakom horisonten denna tid av året - ger en ny bild då molnen, vädret, vattnet och solen bildar en ny och unik tavla. Jag vet inte hur många fotografer jag har där jag försökt fånga de fantastiska färgerna som naturen bjuder på. Men sällan kan bilderna ändå ge naturen dess fulla rätt. Bäst är bara att sitta stilla och beundra.
Då vi ansökte om stipendiet var en av orsakerna att vi inte har någon egen sommarstuga. Och nog måste man ju medge att detta ger mersmak, och att jag bläddrat igenom utbudet på fritidsbostäder som finns på marknaden mer än en gång. Men efter Storsand vill man ju helst ha en stuga vid havet, med solnedgångar och en horisont som trollbinder en att bara sitta och titta ut över vattnet.
